Hej!
Det finns så mycket ”skit” att säga om 2020. Alla har påverkats av COVID-19 på ett eller annat sätt. Några värre än andra med nära släkt och vänner som gått bort under pandemin. Vi skänker alla er en extra tanke och har er med oss resten av livet på en fin plats i våra hjärtan. Vi vill samtidigt passa på att se framåt och väljer att skriva resten av texten med en positiv livssyn med vetskapen om det som nämnts ovan.
Vårt 2020 har präglats av ”Berättelsen om Kevinfallet”. Det har varit ett fantastiskt år ur det perspektivet. Vi förstod att vår bok var unik i sitt sätt, men vi hade inte en tanke på hur positivt den skulle tas emot. Den sköljde över Sverige med idel ädel lovord och blev en ”storsäljare” och ”bestseller” enligt förlaget. Inte nog med det; vi lyckades även få vingar på boken internationellt och Finland var först ut med att signera rättigheterna. Nu i slutet av december förhandlas det vidare med många andra länder och vi får ibland lämna vår ”bubbla” för att nypa oss i armen och ta in alla intryck.
Samtidigt känns det otroligt stimulerande att vår berättelse får syre runt om i världen. Pojkarna förtjänar det. För de facto har samhällsbärarna (polis och sociala myndigheter) trots allt stulit Christian och Robins barndom. Vi får aldrig glömma det. Vi har till dags dato ej fått en ursäkt från samhällsbärarna. Vi har inte heller fått ett lycka till framåt. Det kommer vi nog aldrig få, men någon borde stå till svars för vad som hänt. Vem tar på sig de ansvaret?
Idag ”gömmer” sig berörda parter och väntar på att ”det kommer försvinna” och det ser inte särskilt vackert ut. Nej; nästan ryggradslöst ynkligt är nog den beskrivning som passar bäst in här. När vi har varit ute och föreläst med Kevinstiftelsen om fallet har vi pratat om betydelsen av spårbarhet. Ett litet modéord, men ack så viktigt framförallt i Kevinfallet, eftersom det verkar fullkomligt raderat hos samhällsbärarna.
Vårt exempel när vi föreläst är detta och vi vill gärna delge er det:
”I Arvika finns ”Arvikaverken” som Per Andersson startade i slutet av 1800-talet. En fantastisk industri som fött upp mer folk än vad det slagit ihjäl och har under alla år varit en ryggrad för Arvika som stad och som arbetsgivare. Här tillverkas hjullastare. Här jobbas det hårt i ur och skur. Under processen av att tillverka en hjullastare genomgås ett antal moment och ”stationer” tills hjullastaren är klar och står redo för leveranskontroll före den skeppas ut i vida världen. OM något skulle vara fel på hjullastaren vid leveranskontroll finns det ”spårbarhet” via de moment som gjorts fram till att en färdig hjullastare står klar. Då går man tillbaka och rättar till det före man skickar iväg hjullastaren. Vad har då denna jämförelse med Kevinfallet att göra? Jo, den ”spårbarhet” som är lätt att finna på Arvikaverken är som bortblåst när det kommer till ansvarsfrågan i Kevinfallet bland samhällsbärarna; stat och kommun. Ingen minns. Ingen vet. Ingen visar en inre moralisk kompass. Ingen tar ansvar.
Vår stilla och varma förhoppning är att någon framöver tar sitt ansvar. För en stulen barndom. För pojkarnas skull.
Avslutningsvis; det är också vår grannlaga uppgift att se till att detta aldrig kommer ske igen. Vi kommer alltid aktivt jobba för det via vår stiftelse, Kevinstiftelsen och genom att öppet delta i dialoger och forum, där vi kan påverka hoppas vi kunna bistå med något. Vi vill hjälpa. Vi kan hjälpa. Alla kan göra något. Det är vår förhoppning.
Nu påbörjas strax 2021 och det är ett år som vi ser fram emot. Vi kommer släppa en spännande nyhet i början av januari som vi är otroligt stolta över, MEN fram till dess; låt oss nu alla förena oss i ett gemensamt – Gott Nytt År – och se framtiden an med tillförsikt och vad 2021 kan innebära.
/Kevinstiftelsen.