Jag kan bara prata för mig själv i detta ärende. Avhoppen från Kevinstiftelsen, gör ont i både hjärta och själ, men beslutet är deras egna. Deras val.
Jag har aldrig varken krävt eller begärt något från ansvariga myndigheter från Kevinutredningen genom alla år. Jag har fått något enstaka förlåt från ett par poliser från den tiden och jag har heller inte fått något officiellt avslut, MEN jag har Kevinstiftelsen.
En stiftelse som bär min fine son Kevins namn. En stiftelse som gett mig en framtidstro. En stiftelse som blev mitt ”egna” avslut. Man kan dra det så långt som att säga att Kevinstiftelsen är min livlina; det viktigaste jag har kvar. När vi delar ut stipendierna är det med stolthet och jag gör det tillsammans med min lille son som alltid är med mig.
När stiftelsen var i sin linda och jag hade varit på mitt första möte förstod jag att jag hade hittat min framtidstro igen. Något som jag innan hade tappat. När jag gick hem från första mötet den kvällen, så regnade det ganska kraftigt och kanske tur det. Det dolde mina tårar, men det var tårar av glädje. En känsla jag inte känt på många år..
För Kevins skull, går jag oförtrutet vidare in i framtiden och stiftelsen. Med stor tilltro på framtiden som mitt vapen. Det känns väldigt bra med den nya styrelsen, där genomförande och engagemang står i fokus bland de nya styrelseledamöterna. Fokus på att se framåt. Fokus på att tillsammans göra gott.
/Patrik Skog